2016-11-30, 19:01

Jag tänkte skriva om hur det är att vara flera mil från den person som jag helst spenderar alla mina timmar med. Hur det känns som att jag alltid är litegrann på väg någonstans. Hur det är att dela ett liv med någon men inte en vardag. För så är det. Jag delar livet med den här personen, men vardagen har vi separat. Han norröver med måndag till fredag-jobb, kompisar, ett hem, familj och allt vad det innebär. Jag här nere med studier, ett hem, kompisar och allt vad det innebär. När han kommer hit så är han på besök, han är i min stad och umgås med mig. När jag åker dit så är jag hemma, jag är i min hemstad och har inte bara honom utan även resten av min familj och massa nära där. Jag har ett liv där. Han har inget liv här, förutom mig då.
 
Jag tänker ofta på den dagen då vi får stänga samma dörr om oss när vi kommer hem, då vi får dela allting, även vardagen. Det är så knäppt att vara så nära någon men ändå inte veta vad den personen gör. Att inte småprata med varandra över maten, diska varandras disk eller somna på någons arm. Jag vet att det kommer ske, att vi kommer stänga samma dörr om oss någon gång snart. Han är min bästa person, och jag är hans. Tänk ändå vad knäppt att det är så. Att jag har någon som tycker det om mig.
 
Ibland gråter jag på kvällarna för att jag känner mig så ensam. Det är mycket som pågår i mitt inre. Men sen när jag ventilerat mina tankar känns allting bättre. Jag trodde att jag skulle vara bra på distans, att det var någonting som passade mig perfekt pga "jag gillar ändå inte att vara nära folk". Ursäkta men va? Haha, okej Amanda. Du som hade kompisar som avlöste varandra pga klarade inte av att vara själv. Mmm distanslivet är nog lösningen på det problemet.
 
Men jag tycker ändå att det går bra. Bättre nu de senaste veckorna än tidigare i höst. Vad det beror på är lite oklart men mina kompisar har hjälpt mycket. Och det faktum att jag mer och mer accepterat att det är såhär. Vi ses så ofta vi kan och hinner. Tiden går fort så snart står jag där med ett diplom och en lärarexamen och förhoppningsvis en sambo. För jävlar vad han är den roligaste jag vet och den som alltid får mig på bra humör. Det är sant.
 
Jag tänket inte dra upp alla negativa saker, för de vet vi redan. Även om en inte lever i det så är det lätt att tänka ut. Så jag tänker istället på hur det känns inombords. Vad känns. Att andra sidan av detta, att inte ha någonting utav det, varken distansen eller varandra inte finns. Distansen är så liten när jag tänker så. För att inte ha oss, vi, det finns inte på kartan. För det är det finaste jag har och vet.
 
Fast nu snart får vi stänga samma dörr om oss i nästan en månad. Och sen ska vi åka bort tillsammans. Det blir magiskt. Och redan på fredag får vi kramas igen, för då ska jag hämta honom på flygplatsen.
Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0