2016-11-30, 19:01
Jag tänkte skriva om hur det är att vara flera mil från den person som jag helst spenderar alla mina timmar med. Hur det känns som att jag alltid är litegrann på väg någonstans. Hur det är att dela ett liv med någon men inte en vardag. För så är det. Jag delar livet med den här personen, men vardagen har vi separat. Han norröver med måndag till fredag-jobb, kompisar, ett hem, familj och allt vad det innebär. Jag här nere med studier, ett hem, kompisar och allt vad det innebär. När han kommer hit så är han på besök, han är i min stad och umgås med mig. När jag åker dit så är jag hemma, jag är i min hemstad och har inte bara honom utan även resten av min familj och massa nära där. Jag har ett liv där. Han har inget liv här, förutom mig då.
Jag tänker ofta på den dagen då vi får stänga samma dörr om oss när vi kommer hem, då vi får dela allting, även vardagen. Det är så knäppt att vara så nära någon men ändå inte veta vad den personen gör. Att inte småprata med varandra över maten, diska varandras disk eller somna på någons arm. Jag vet att det kommer ske, att vi kommer stänga samma dörr om oss någon gång snart. Han är min bästa person, och jag är hans. Tänk ändå vad knäppt att det är så. Att jag har någon som tycker det om mig.
Ibland gråter jag på kvällarna för att jag känner mig så ensam. Det är mycket som pågår i mitt inre. Men sen när jag ventilerat mina tankar känns allting bättre. Jag trodde att jag skulle vara bra på distans, att det var någonting som passade mig perfekt pga "jag gillar ändå inte att vara nära folk". Ursäkta men va? Haha, okej Amanda. Du som hade kompisar som avlöste varandra pga klarade inte av att vara själv. Mmm distanslivet är nog lösningen på det problemet.
Men jag tycker ändå att det går bra. Bättre nu de senaste veckorna än tidigare i höst. Vad det beror på är lite oklart men mina kompisar har hjälpt mycket. Och det faktum att jag mer och mer accepterat att det är såhär. Vi ses så ofta vi kan och hinner. Tiden går fort så snart står jag där med ett diplom och en lärarexamen och förhoppningsvis en sambo. För jävlar vad han är den roligaste jag vet och den som alltid får mig på bra humör. Det är sant.
Jag tänket inte dra upp alla negativa saker, för de vet vi redan. Även om en inte lever i det så är det lätt att tänka ut. Så jag tänker istället på hur det känns inombords. Vad känns. Att andra sidan av detta, att inte ha någonting utav det, varken distansen eller varandra inte finns. Distansen är så liten när jag tänker så. För att inte ha oss, vi, det finns inte på kartan. För det är det finaste jag har och vet.
Fast nu snart får vi stänga samma dörr om oss i nästan en månad. Och sen ska vi åka bort tillsammans. Det blir magiskt. Och redan på fredag får vi kramas igen, för då ska jag hämta honom på flygplatsen.
2015-04-16, 14:57
Jag sitter med Maja och Oscar på en sportbar, vi dricker öl och mår bra. De har bjudit mig på middag i deras nya lägenhet. Livet verkar så fint hemma hos de, pussar i nacken när det lagas mat, någon att läsa bok bredvid, två kaffekoppar i diskhon. Livet. Jag mår bra där hos dem, oförskämt bra. Blir serverad vin och snacks, behöver inte röra en fena, eller rättare sagt så får jag inte röra en fena. Jag försöker hjälpa till men blir bortvisad gång på gång. Oscar är så fin. Maja är så fin. Det värmer hjärtat mitt att de har varandra, att två av mina bästa personer på jorden älskar varandra. Maja har haft många idioter till pojkar, men jag vet att Oscar. Han är snubben för henne. Mannen i hennes liv.
Vi pratar om den pågående hockeymatchen, tydligen väldigt avgörande. Runt om i lokalen visar alla tvapparater massa män iklädda full skyddsmundering och sen den där lillalilla pucken som alla vill åt. Jag kunde inte bry mig mindre. Men det är kul och jag mår bra där jag sitter. Massa människor runt omkring, massa skratt och massa prat. En bättre torsdagskväll helt enkelt.
I alla fall en stund så är allt bra. För sen öppnas dörren till det redan proppfulla stället. Jag ser i periferin någon med ett välbekant rörelsemönster. Det är han såklart. Han han han. Han. Hjärtat stannar och jag får en plötslig impuls av att lägga benen på ryggen och springa långt bort. Men jag gör inte det, jag sitter lugnt och sansat kvar, andas djupa andetag. Inom mig pågår ett krig.
Jag söker efter Majas ögonkontakt, hon förstår på en gång. Oscar också. Vi låtsas som ingenting och jag skrattar mer än någonsin förr. Samtidigt ber jag till alla högre makter att han inte ska upptäcka hur falskt mitt skratt är och därmed förstå hur trasig jag är. Hur trasig han gjort mig.
Oscar går till baren och köper mer öl, jag behöver mer. Jag tittar aldrig åt hans håll, Maja får spana åt mig. Viskar tyst åt mig vem han pratar med, hur han rör sig, vem han sitter med och vad han skriker åt hockeyspelarna. Jag håller krampaktigt i ölen som om den vore en livboj, det enda som håller mig flytande.
Matchen närmar sig slutsignal och bordet är numera fyllt av tomma ölflaskor. Jag orkar inte längre. Kramar mina vänner kort. Måste ut härifrån N U. Maja vill följa mig hem, men jag envisas med att jag mår bra. Jag skyndar mot garderoben och där möts våra blickar. Han vinkar glatt, och jag ler mot honom. Ett trasigt leende. Han kommer mot mig, men jag kan inte det går inte. Så jag haffar åt mig jackan och vinkar bara åt honom.
Utanför dörren är det kört, tårarna rullar en efter en utmed kinden. Aldrig tar de slut. Det gör så ont inombords, så ont att någonting så nära kan vara så långt bort. Att han kan vara två meter ifrån, samtidigt som det skiljer oss galaxer emellan. Snörvlande vinglar jag hem. Att, utan stopp, hälla i sig öl efter öl var kanske inte det bästa jag gjort. Full. Full är vad jag är. Inte det ultimata, nej.
Portkoden krånglar och nyckeln vill inte hitta sin plats. Allting krånglar och gör det hela än värre. Jag vet vart det kommer sluta, vet det så väl. För oj vad detta hänt förr.
Telefonen bländar mig och jag söker efter kontakten som är döpt till ”NEJ!!!”. Efter några signaler svarar han och jag tappar andan när jag hör hans röst.
2015-02-09, 18:43
Låt efter låt rullar förbi på spellistan. Artister och låtar som alla har en underton, en svag melodi av dig.
Jag älskar dessa låtar, djupt och innerligt. Precis så som jag älskar dig. Precis så som jag saknar dig.
2014-01-09, 09:07
Han tittar på henne. Försöker urminna sist de satt såhär nära. Hans fingrar nuddar vid hennes ben, så nära sitter de. Han önskar att de satt närmre. Men för nu så är det här nog. Hjärtat, ja de dunkar som aldrig förr. Folk säger att hjärtat hoppar över ett slag - men för han, för han slår de tre extra varje gång istället. Hon har den inverkan på honom. Han blir nervös så fort han ser henne ja nästan så fort han hör hennes namn. Han brukar inte känna såhär, faktiskt aldrig varit med om det förr. Vad är det hon gör? Varför blir det såhär? Han glömmer bort att andas och måste kippa efter luft. Hon kollar konstigt på honom och skrattar till. Han ler och bannar sig själv för de som just hände. Hon tar hans hand "du behöver inte vara nervös", kramar den lite extra hårt och ger honom en puss. Hjärtat hans håller på att hoppa ur bröstet och en förmodlig syrebrist är på ingång. Än en gång kramar hon handen. Han tittar på henne och försöker andas. Sen böjer han sig fram. Andas en gång till. Trycker hennes hand och pussar henne. De ler och skrattar tillsammans.
Nu vet de. Att de inte längre är han och hon. Nu är de vi.
2013-11-20, 00:09
När vi vaknar regnar det. Det regnar som om det inte fanns en morgondag, som om det inte fanns något annat. Vi ligger kvar, slumrar till och jag kryper sådär nära som jag nästan aldrig vågar krypa, men som jag alltid vill. Så nära att mina andetag syns på hans hud. Vi ligger så nära så nära.
”Vad jag bryr mig om nu är att från samma säng lyssna till samma regn”
Jag repeterar orden om och om igen i huvudet. Det här med att sätta ord på känslor, det är sannerligen Håkans grej. Att från samma säng lyssna till samma regn. Jävlar vad det är livet. Vad det är precis vad jag vill göra, nu, imorgon och alla dagar framöver. Jag vill somna till det där regnet, vakna till det och leva med det. Det är vad jag bryr mig om nu, imorgon och alla dagar därefter. Att från samma säng lyssna till samma regn.
2013-10-10, 01:41
Det här med att återförenas efter en vecka ifrån varandra. Att ha saknat varandra oändligt.
Prata om allt. Skratta åt inget.
Att bara kunna sitta tyst. Att kunna skrika. Att kunna gråta. Skratta. Vara arg. Att kunna vara precis som en är, precis just då.
Att inte behöva förklara. För allt är så solklart. Allt som hänt. Allt som känts. Allt som varit. Allt som kommer bli.
Det är kärlek det. Det är vänskap det. Det är du det.
2013-09-23, 00:53
Hur många sydeuropeiska pojkar som helst kan be om min hand och kyss. Det är ändå bara du som finns för mig.
2013-08-16, 00:49
Jag kväver hoppet så hårt, trycker ner drömmen så våldsamt.
Allt för att jag inte tror. För att jag inte tror att någon vill ha mig.
2013-05-15, 16:08
Jag vet inte om tårarna som ramlar är av lycka eller av sorg.
När jag sen sitter i klassrummet, musiken dunkar och lärarna klagar på oss. "Oj vad din klass låter" är det någon som säger. Sitta på en bänk omringad av klassen som varit min familj de tre senaste åren. Sitta där, tyst nynna på Swedish House Mafia och skrattande titta på någon som dansar. Prata om den kommande utlandsresan och inse att nästa vecka, nästa vecka lyfter vi. Sitta där på bänken och titta sig omkring. Känna klumpen av kärlek i magen. Känna att jävlar vad svårt det här kommer bli.
Då inser jag. Att tårarna, de är sorgfyllda lyckotårar.
2013-05-02, 19:16
När jag får höra att min lilla tjej säger att hon älskar mig.
När min tekopp blivit sådär perfekt, som den blir ibland.
När han lägger sig näranära.
När bortflugna kommer tillbaka och kramas så att glaset nästan åker i backen.
När lillasyster tittar på mig och säger "du är min favoritperson".
När snön smälter och cykeln får komma fram.
När jag får krama på min morfar.
När en låt säger precis allt jag känner, just då.
När jag blir pussad på pannan.
När jag vaknar av att tandläkaren ringer med glada tanställningsborttagningsbesked.
När mamma håller om mig för att jag gråter så att jag skakar.
När jag dansar bugg med min pappa.
När jag skrattar så magen värker med fina vänner.
Finaste stunderna. Värdefullaste stunderna.
2013-04-27, 11:12
2013-04-23, 18:32
Sitter dag ut och dag in och panikar över allt samtidigt som jag försöker njuta av nuet. Försöker insupa klassen, skolan och det, i stora drag, bekymmerslösa livet. För fasen vad bra vi har det.
Vi får träffa våra vänner fem dagar i veckan, hundratals dagar om året. De riktiga vännerna kommer man träffa ändå. Men inte på samma sätt. Det blir inte på samma sätt. Det kommer det aldrig bli. Så hörrni vänner. Nu fasen ska vi ta vara på den sista tiden.
Varje slut är början på någonting nytt. Vad detta blir början på? Resten av livet. Vad som händer, det har jag ingen aning om. Det får tiden utvisa.
2013-04-21, 22:02
2013-04-21, 15:07
För att ja, jag har blivit dålig på det här. Vilket suger. För jag gillar det här med att kunna gå tillbaka och kolla. Vad gjorde jag för ett år sen? Eller tre månader sen. Vad hände i livet då. Det står en del här. Men mycket finns bara här hos mig, tankar och känslor som jag kände när vissa saker skrevs. Jag saknar att kunna kolla tillbaka på det.
Fast helt ärligt så lär jag minnas det här, hur som helst. Jag lär minnas hur det är idag. Just nu är nog det konstigaste ever. På en del plan. Känslomässigt kan jag gå från lyckligas till att gråta åt rapport och nordnytt. Varför det blivit så? Jo ni. Många bäckar små, så att säga.
Vill helst bara kramas dagarna i ända.
Försöker ta mig ur det tråkiga hål jag ramlat i. Som får tankarna att mala mer än någonsin.
Alla stunder som fylls av hörlurar fyllda av musik som stänger världen ute. De stunderna blandar jag upp med fina stunder. Eftermiddagar tillsammans med min lilla kille. Teaterkvällar med min pappa. Fina stunder med alla andra som jag älskar. Jag fäller tårar och smäller av i stolthet åt föreläsning som jordens finaste tjej gjort. Jag kramas med min moster. Pussar på Nella. Sminkar mig och tar fula bilder med favorittjejer. Käkar middag och eldar nästan upp hus. Loppisfyndar med lillasyster.
Sen kommer den där envisa natten. När John Blund envisas med att vara frånvarande. Samma visa natt efter natt.
2013-04-07, 21:12
Blundar. Trycker ihop ögonlocken så hårt att det nästan värker. Musiken strömmar. Orden har aldrig känts så starkt. Tom. Tom och trött. Just ikväll så känns allt så.
2013-03-20, 21:56
Han tittade på henne med rödgråtna ögon. Vände sakta ner blicken och log. Ett leende fullt av kärlek, men även fullt av sorg. För när de nu lämnade varandra, när de nu gick skilda vägar. Då skulle de vara precis just det, åtskilda. Aldrig mer skulle han få vakna och när han vänder sig om se henne ligga där. Aldrig mer skulle han få pussa hennes panna. Aldrig mer skulle han få kalla henne för sin. Aldrig mer skulle han få kittla henne tills hon skrek. Aldrig mer skulle det finnas en hög med kläder bredvid hans. För nu. Nu var det slut med sånt. Nu skulle hon bli någons annan. Och han. Han skulle kalla någon annan för sin.
2013-03-16, 23:47
"Of course"
I ett hörn på ett dansgolv, alla vänner runt omkring. Ändå är fokus någon annanstans. På en annan plats. Hos någon annan. För. Det var ju egentligen det allt handlade om. Det allt handlar om. Jämt.
Sen sitter man där på andra sidan. Kanske är allt förstört. Kanske inte. Vem vet. Hur det än blir så har man förstått. Förstått vad som kan ha glidit iväg.
2013-02-18, 23:24
Söka bland människor man aldrig mött, människor man älskar och människor man är bekant med.
Söka. Och sen se.
Se den där ryggtavlan som man sett så många gånger att man kan den utantill. Känna hur leendet växer till onormal storlek. Vingla fram. Mötas av den där kramen. Den där famnen.
2013-02-17, 23:47
2013-02-10, 21:32
Klockan tickar. Folk trillar in. Folk traskar hem.
In. Ut. In. Ut.
Hjärtat slår lite extra ibland. Tar ett skutt där i bröstkorgen. Men nej. Det var fel. Det var inte du.
Timmarna springer iväg. Tillslut tänds den. Lampan. Leende hämtas jacka efter jacka. Tills en enda stackare hänger kvar. Hänger där den hängt de senaste två veckorna. Ensam.
Sista personen vinglar ut. Dörren låses. Kollegor kramas hejdå.
Tyst promenad till bilen. Snö sopas bort. Nyckeln vrids i låset. Ratten styr hemåt.
Du kom aldrig.
