Jag vet inte om tårarna som ramlar är av lycka eller av sorg.

 

När jag sen sitter i klassrummet, musiken dunkar och lärarna klagar på oss. "Oj vad din klass låter" är det någon som säger. Sitta på en bänk omringad av klassen som varit min familj de tre senaste åren. Sitta där, tyst nynna på Swedish House Mafia och skrattande titta på någon som dansar. Prata om den kommande utlandsresan och inse att nästa vecka, nästa vecka lyfter vi. Sitta där på bänken och titta sig omkring. Känna klumpen av kärlek i magen. Känna att jävlar vad svårt det här kommer bli.

 

Då inser jag. Att tårarna, de är sorgfyllda lyckotårar.