Tiden går fort. Det vet vi. En dag är över innan vi ens hunnit blinka. En vecka blir två. En månad övergår i nästa. Ett år blir ett nytt. Tiden springer förbi, och vi dras med den, i dess ofattbara framfart. Vare sig vi vill eller inte. Vare sig vi hinner hänga med eller inte. Det är inget val utan liksom en självklar och definitiv grej.

Nyss. Alldeles nyss. Slängdes jag tillbaka ett år. En melodi, en text och lite ackord. Så sitter jag där. På bussen, på körskolan, i köket, i sängen. Glad, ledsen, arg, förväntansfull.

Kan inte sätta ord på alla de känslor som bubblade upp. Som nu gör att sömn är något otänkbart.

Vet liksom inte vad jag åstadkommit på ett år. Nada. Nothing. Vad har ändrats? Nä inget. Sitter i samma säng som då. Sängen står på samma plats. Jag sitter på samma sätt. Drömmer om samma saker.

Ett år klokare. Jo tjena. Snarare ett år dummare. Nä inte riktigt men nästan. Alltså, på riktigt. Skulle amanda för ett år sen vara stolt över den jag är idag? Jag vet inte. Jag skulle nog inte vara eller känna något särskilt. Jag är ju samma. Men ändå helt annan. Aah. Klockan är för mycket för sånt här.