Sitter dag ut och dag in och panikar över allt samtidigt som jag försöker njuta av nuet. Försöker insupa klassen, skolan och det, i stora drag, bekymmerslösa livet. För fasen vad bra vi har det.

 

Vi får träffa våra vänner fem dagar i veckan, hundratals dagar om året. De riktiga vännerna kommer man träffa ändå. Men inte på samma sätt. Det blir inte på samma sätt. Det kommer det aldrig bli. Så hörrni vänner. Nu fasen ska vi ta vara på den sista tiden.

 

Varje slut är början på någonting nytt. Vad detta blir början på? Resten av livet. Vad som händer, det har jag ingen aning om. Det får tiden utvisa.