Ibland när jag inte har något att göra så bläddrar jag i mitt arkiv från i somras. Jag läser alla ord som jag en gång skrivit. Jag läser och minns. På något vis är det som att allt som hände då har raderats från min hjärna. Jag minns allt, men ändå är det som att jag inte kan förstå. Jag begriper inte att jag för några månader sen troligtvis låg och vände och vred på mig med en massa tankar surrande i den där stora sängen hos CD och Christine. Jag förstår inte riktigt att det har hänt på riktigt. Jag vill minnas känslan av längtan och saknad som jag hade, bara för att kunna uppskatta allt jag har ännu mer.

Jag tänker inte så mycket på det nuförtiden, att jag har jobbat som aupair, att jag bott med dem, att jag i princip förstår tyska (i alla fall Voralberg-tyska), att jag har tagit hand om Smilla, att jag fick hänga med Paul och hans kompisar (döööööööööööööööör vid tanken på hans kompis, hehehehe..), att jag lärt känna Lüise tyvärr lite sent menmen, att jag levde några helt annorlunda veckor med några helt annorlunda människor. Att jag var med om så himla mycket samtidigt som det känns som att ingenting hände.
Jag saknar det ibland, känslan av att längta och sakna alla, inte veta vad som ska hända, hoppas och förvänta sig en massa saker. Även om jag aldrig trodde det då, och knappt tror det nu, så när jag läser allt jag skrivit vill jag hoppa genom tiden. Bara en kort stund, en kvart därnere räcker gott och väl. Bara för att återuppleva den där känslan jag hade och sen komma tillbaka och uppskatta allt bra och fint här hemma igen.

Jag saknar inte de där stunderna då jag var helt förkrossad över hur allt var. Då jag kände mig mest ensammen i hela världen.
Jag saknar inte heller CD och Christine, hemskt nog, inte ens Smilla. Den jag saknar är Elisabeth. Underbara, fina, fantastiska Elisabeth. Den kvinnan alltså! Tyvärr har allihopa, mer eller mindre, sagt upp kontakten med mig. Inte ordagrant, men de slutade tvärt svara på mina mail. Ska maila Elisabeth någon dag och höra hur livet är med henne.
Det var henne jag bävade för att säga hejdå till. Uppe i Nenzinger var det jobbigare att krama Simone och Wolfgang en sista gång innan jag satte mig på bussen än vad det var att krama CD och Christine.
När jag sen kom tillbaka till Bregenz och jag fick träffa Elisabeth kände jag att jag ville stanna, stanna där hos henne och bara sitta och prata och laga aprikosknödel hela dagarna. Hon blev förfärad och jätteledsen när jag skulle åka och jag ville bara säga att jag stannar hos dig.
Det var hon som gjorde mina veckor därnere fina och hon som gav mig de finaste minnena. Hon pratade med mig, inte med någon annan. Hon lyssnade på mig, hjälpte mig, lärde mig och stöttade mig. Hon var bara sig själv, den där fantastiska sprudlande kvinnan som bara hon är. Hon påminner mig om mormor, Karin, mamma, farmor, Anna och flera andra. Men mest av allt påminner hon såklart om sig själv. Hon är så godhjärtad och vill verkligen alla väl. Hon är himla fin och fantastiskt, helt enkelt.