Tjugotredje december. Det troligtvis jobbigaste datumet för lillamanda. All längtan och förväntan lilla jag kände. Minns det. Och saknar det. Saknar våra jular. Hur allting var då. Men livet förändras och vi med det. Idag ser våra jultraditioner lite annorlunda ut. Inte med det sagt sämre, utan bara annorlunda. Numera är det den tjugotredje som är efterlängtad. Älskar fortfarande julafton, men inte riktigt lika innerligt som förr. Nu är den tjugotredje min favoritdag. En kväll som spenderas med de fyra personer som jag älskar mest här i livet. De två som fört mig till livet, och de två som jag delat livet med. Min familj. Tid med bara dem är numera sällsynt och därför ofattbart uppskattad. En julklapp i sig, bara det. Ännu har jag ingen julkänsla. Men jag vet att med ens när vi sitter vid köksbordet med lite gröt i magen och ett leende på läpparna. Då kommer den. Julkänslan.

Ska slå in deras klappar. Dricka upp sista skvätten te. Och skriva klart det jag höll på med. Sen börjar min favoritkväll på hela året. Som jag ska njuta. Är ett tag kvar till nästa gång den är.