Till det här inlägget finns ingen passande bild, inget som på något vis kan visa hur mycket du faktiskt saknas här hos oss..

Idag (tekniskt sett igår) så var det hela 6år sen min älskade farfar gick bort.

Det var därför jag skulle till kyrkogården idag. Jag ville hälsa på honom, se hur han har det och bara säga hej. Men jag hann inte det, tyvärr. Istället ska jag dit imorgon.

Jag tänker inte så ofta att jag saknar dig. Men det gör jag. Varje dag. Det var så länge sen du försvann att det numera är vanligare och mer "normalt" än när du var här. Tyvärr har det blivit så. Jag har tänkt på dig varje dag i flera veckors tid nu. Jag har tänkt att jag ska hälsa på dig. Men det har aldrig blivit av riktigt. Jag har väntat till idag, den 11. Din dag, fast tvärtom.

Jag älskar hur rädd du var att vi skulle svälja fel, jag älskar hur din makaronivälling smakade som ingen annans kan, jag älskar hur du alltid såg till att jag fick mig en fläskbit och hur du alltid satt vid tvn när man somnade och vid köksbordet när man vaknade. Man behövde aldrig fundera. Men främst av allt, så älskar jag dig.

Jag lovar dig farfar att jag ska bli bättre på att hälsa på farmor, jag ska ringa henne oftare. Jag ska ta hand om henne, åt dig.

Jag saknar dig farfar, mer än jag gjort någon gång de senaste åren.