Idag har jag varit så oerhört trött, mellan mina gäspningar har jag dock haft en himla fin måndag. Jag har skrattat mer än vanligt, mest åt mig själv för att jag är så jäkla lejd och har världens bästasämsta humor.
Varit förbi trafikskolan och bokat upp massa grejer, varit en sväng hos mina morföräldrar (note to self, ring farmor imorgon!), övningskört och frusit. Nu ska jag hoppa i säng är tanken. Så sovgott!

Spenderade, som ni redan vet, fredagen med Charlotte. Vi hade det bäst och somnade tidigare än tanken var. Igår slöade vi oss hela dagen, tills dess att det var dags för hemgång. En dusch, ett ombyte och lite fisksoppa senare drog jag till Josefine för klassfest med bästa klassen. Somnade sen gott bredvid en snarkande Cajsa. Idag har vi legat i sängen och pratat, sett lejda tvprogram och bara varit.
Nu ska jag käka lite icecream och titta på film. Sen sängen, skola imorgon!

Jag önskar att jag kunde sätta ord på mina känslor. Sådär som andra kan. Så att allt det fula och allt som gör ont låter vackert och får en att hoppas, tro och vilja. Men jag kan inte, jag vet inte hur man gör och heller inte vart jag ska börja.

Helgen som passerat har varit himla fin och om jag får tro och hoppas lär början av veckan bli detsamma!

Fredagen fyllde som sagt var min bror år så då firade vi honom. Jag var med min favvokille, pratade, umgicks övningskörde med min far och sånt där.

Igår kom några tjejer hit på middag. Vi surrade, åt, såg gladiatorerna, skrattade och hade det allmänt bra. Himla fin lördagkväll med andra ord!

Idag vaknade jag lite senare än planerat, Cajsa var redan vaken och redo för match.. Hann med andra ord inte säga många ord till henne innan jag önskade henne lycka till. Efter drygt två timmar i soffan drog jag på mig kläder och gick ut på en prommis med min finaste moster och vovvarna. Himla mysigt och välbehövligt, min moster är bäst!

Imorgon fyller världens finaste, bästa, underbaraste, vackraste, snällaste, roligaste, lejdaste men framförallt min Linda år. Som jag ska krama på henne då! Hon är verkligen bäst och finast på jorden!

Ibland när jag inte har något att göra så bläddrar jag i mitt arkiv från i somras. Jag läser alla ord som jag en gång skrivit. Jag läser och minns. På något vis är det som att allt som hände då har raderats från min hjärna. Jag minns allt, men ändå är det som att jag inte kan förstå. Jag begriper inte att jag för några månader sen troligtvis låg och vände och vred på mig med en massa tankar surrande i den där stora sängen hos CD och Christine. Jag förstår inte riktigt att det har hänt på riktigt. Jag vill minnas känslan av längtan och saknad som jag hade, bara för att kunna uppskatta allt jag har ännu mer.

Jag tänker inte så mycket på det nuförtiden, att jag har jobbat som aupair, att jag bott med dem, att jag i princip förstår tyska (i alla fall Voralberg-tyska), att jag har tagit hand om Smilla, att jag fick hänga med Paul och hans kompisar (döööööööööööööööör vid tanken på hans kompis, hehehehe..), att jag lärt känna Lüise tyvärr lite sent menmen, att jag levde några helt annorlunda veckor med några helt annorlunda människor. Att jag var med om så himla mycket samtidigt som det känns som att ingenting hände.
Jag saknar det ibland, känslan av att längta och sakna alla, inte veta vad som ska hända, hoppas och förvänta sig en massa saker. Även om jag aldrig trodde det då, och knappt tror det nu, så när jag läser allt jag skrivit vill jag hoppa genom tiden. Bara en kort stund, en kvart därnere räcker gott och väl. Bara för att återuppleva den där känslan jag hade och sen komma tillbaka och uppskatta allt bra och fint här hemma igen.

Jag saknar inte de där stunderna då jag var helt förkrossad över hur allt var. Då jag kände mig mest ensammen i hela världen.
Jag saknar inte heller CD och Christine, hemskt nog, inte ens Smilla. Den jag saknar är Elisabeth. Underbara, fina, fantastiska Elisabeth. Den kvinnan alltså! Tyvärr har allihopa, mer eller mindre, sagt upp kontakten med mig. Inte ordagrant, men de slutade tvärt svara på mina mail. Ska maila Elisabeth någon dag och höra hur livet är med henne.
Det var henne jag bävade för att säga hejdå till. Uppe i Nenzinger var det jobbigare att krama Simone och Wolfgang en sista gång innan jag satte mig på bussen än vad det var att krama CD och Christine.
När jag sen kom tillbaka till Bregenz och jag fick träffa Elisabeth kände jag att jag ville stanna, stanna där hos henne och bara sitta och prata och laga aprikosknödel hela dagarna. Hon blev förfärad och jätteledsen när jag skulle åka och jag ville bara säga att jag stannar hos dig.
Det var hon som gjorde mina veckor därnere fina och hon som gav mig de finaste minnena. Hon pratade med mig, inte med någon annan. Hon lyssnade på mig, hjälpte mig, lärde mig och stöttade mig. Hon var bara sig själv, den där fantastiska sprudlande kvinnan som bara hon är. Hon påminner mig om mormor, Karin, mamma, farmor, Anna och flera andra. Men mest av allt påminner hon såklart om sig själv. Hon är så godhjärtad och vill verkligen alla väl. Hon är himla fin och fantastiskt, helt enkelt.

På praktiken har jag kramat, busat, pratat och hjälpt oerhört fina barn hela dagen.
Jag har ingen fast plats där utan springer runt lite överallt, men vad gör det? Ännu mer fina barn att tycka om och förundras över.

Det är ofattbart hur hemma man kan känna sig efter bara några dagar på ett nytt ställe. Hur barnen kan bli så självklara och fina efter bara några stunder tillsammans.
Praktiken kom vid precis rätt tillfälle, just då jag behövde den. Få komma undan skolan litegrann och få chansen att ta det lugnt. Umgås med dessa barn, se deras glädje, höra deras åsikter och synpunkter. Barnen är verkligen otroligt fina.
Igår fick jag en teckning (en av många) som var till "verldens besta fröken". Idag såg barnet, som ritat den, mig när jag var rastvakt och kom utspringade och gav mig världens kram. Hur gulligt?

Barn är verkligen underbara, inte bara barnen på skolan utan även de fina jag har hemmavid!

Efter praktiken gick jag direkt till dagis och hämtade upp min favoritkille. När han såg mig skrek han "AMANDA KOMMER!!!" och sen kom han utspringande till mig med ett stort leende. Älskadeälskade prinsen. Jag tog med mig honom hem och här har han varit tills det blev läggdags. Vi har bakat födelsedagstårta, spelat wii, slagit in paket, ätit, busat, pratat och myst. Vi har umgåtts hela dagen helt enkelt, och jag kunde inte vara lyckligare över det. Han är verkligen världens finaste.

Och igår så tog jag med mig syster in till stan. Bjöd henne på gofika och strosade runt. Vi provade kläder, hon fick massa nya örhängen av mig, jag fyndade två tröjor och vi köpte present till vår bror. Alldeles för långt efter läggdags (för henne) gjorde jag kvällsfika till oss och vi pratade om livets stora mysterier. Hon är även hon alldeles underbar.

Barn är, kortsagt, bland de finaste som finns.

Himla fin helg, trots allt.
Myst himla massa med mamma, pussat på min ögonstenar, ätit räkmackor och blivit bjuden på go'middag, förhoppningsvis startat en ny tradition, druckit te, färgat håret, umgåtts och bara varit.

Skriver väl som alla andra då, skola imorgon. Försöker peppa mig med te, grapefrukt, Melissa och mormors goda bröd. Går lite sisådär.. Min klass vill jag mer än gärna träffa, men morgondagens livräddning hade jag gärna sluppit.

Ikväll ska jag ta ännu en kvällspromenad med vovven, är så himla skönt. Sen ska jag se film och dricka varm choklad.

Kvällspromenad, te med honung, kyla, choklad, rostad macka, mandarin, Vänner, förkyld, sömn.
Min söndag.