Jag sitter med Maja och Oscar på en sportbar, vi dricker öl och mår bra. De har bjudit mig på middag i deras nya lägenhet. Livet verkar så fint hemma hos de, pussar i nacken när det lagas mat, någon att läsa bok bredvid, två kaffekoppar i diskhon. Livet. Jag mår bra där hos dem, oförskämt bra. Blir serverad vin och snacks, behöver inte röra en fena, eller rättare sagt så får jag inte röra en fena. Jag försöker hjälpa till men blir bortvisad gång på gång. Oscar är så fin. Maja är så fin. Det värmer hjärtat mitt att de har varandra, att två av mina bästa personer på jorden älskar varandra. Maja har haft många idioter till pojkar, men jag vet att Oscar. Han är snubben för henne. Mannen i hennes liv.

Vi pratar om den pågående hockeymatchen, tydligen väldigt avgörande. Runt om i lokalen visar alla tvapparater massa män iklädda full skyddsmundering och sen den där lillalilla pucken som alla vill åt. Jag kunde inte bry mig mindre. Men det är kul och jag mår bra där jag sitter. Massa människor runt omkring, massa skratt och massa prat. En bättre torsdagskväll helt enkelt.

I alla fall en stund så är allt bra. För sen öppnas dörren till det redan proppfulla stället. Jag ser i periferin någon med ett välbekant rörelsemönster. Det är han såklart. Han han han. Han. Hjärtat stannar och jag får en plötslig impuls av att lägga benen på ryggen och springa långt bort. Men jag gör inte det, jag sitter lugnt och sansat kvar, andas djupa andetag. Inom mig pågår ett krig.

Jag söker efter Majas ögonkontakt, hon förstår på en gång. Oscar också. Vi låtsas som ingenting och jag skrattar mer än någonsin förr. Samtidigt ber jag till alla högre makter att han inte ska upptäcka hur falskt mitt skratt är och därmed förstå hur trasig jag är. Hur trasig han gjort mig.

Oscar går till baren och köper mer öl, jag behöver mer. Jag tittar aldrig åt hans håll, Maja får spana åt mig. Viskar tyst åt mig vem han pratar med, hur han rör sig, vem han sitter med och vad han skriker åt hockeyspelarna. Jag håller krampaktigt i ölen som om den vore en livboj, det enda som håller mig flytande.

Matchen närmar sig slutsignal och bordet är numera fyllt av tomma ölflaskor. Jag orkar inte längre. Kramar mina vänner kort. Måste ut härifrån N U. Maja vill följa mig hem, men jag envisas med att jag mår bra. Jag skyndar mot garderoben och där möts våra blickar. Han vinkar glatt, och jag ler mot honom. Ett trasigt leende. Han kommer mot mig, men jag kan inte det går inte. Så jag haffar åt mig jackan och vinkar bara åt honom.

Utanför dörren är det kört, tårarna rullar en efter en utmed kinden. Aldrig tar de slut. Det gör så ont inombords, så ont att någonting så nära kan vara så långt bort. Att han kan vara två meter ifrån, samtidigt som det skiljer oss galaxer emellan. Snörvlande vinglar jag hem. Att, utan stopp, hälla i sig öl efter öl var kanske inte det bästa jag gjort. Full. Full är vad jag är. Inte det ultimata, nej.

Portkoden krånglar och nyckeln vill inte hitta sin plats. Allting krånglar och gör det hela än värre. Jag vet vart det kommer sluta, vet det så väl. För oj vad detta hänt förr.

Telefonen bländar mig och jag söker efter kontakten som är döpt till ”NEJ!!!”. Efter några signaler svarar han och jag tappar andan när jag hör hans röst.