2012-10-08, 22:30

Ibland är det dagar då jag går omkring i ensamheten. Då det känns som att jag är ensammast i världen. Ingen förstår mina tankar. Ingen förstår vad jag menar.
Dagar som dessa så är alla i vägen. Dagar som dessa så är jag helst själv. Fast jag nog mest skulle behöva en kram. Eller allra helst sju. Dagar som dessa orkar jag inte förklara vad det är. "Jag är bara trött". "Det är inget". Dagar som dessa önskar jag att någon skulle stå vid min dörr med öppen famn, en axel att luta sig mot och ett öra att lyssna med.
Oftast finns det ingen egentlig anledning till mitt humör och min känsla. Den bara finns där. Det behöver inte ha hänt någonting. Ena dagen är man gladast av alla, andra dagen mindre glad. Så är livet, gissar jag.
Det jag pratar om är ensamheten inom oss. Det låter deprimerande, det ser jag. Men så menar jag inte.
Dagar som dessa blir varje liten grej, som en bra dag inte betyder nåt, världens undergång. Det kan kännas som värsta tänkbara nederlag att man knappt får en blick eller ett hej från klasskamraterna när man kommer en morgon. Trots att det är måndag, klockan inte ens har slagit åtta och alla halvsovande lyssnar på musik. Mamma kanske inte lyssnade på det man just sa. Men mammor är mammor, de kan inte alltid lyssna. En dålig dag kan det faktum att det inte finns något balsam vara tårframkallande.
Dessa dagar är på sitt sätt fina. De gör att man måste ta tillvara på de dagar då man får ont i magen av lyckan som bor där. Dessa dagar är en del av livet lika mycket som alla andra.
En sån där dag vill jag inget hellre än att lyssna på fin musik, sitta bland tända ljus, titta på fina bilder och läsa vackra texter. Då känner jag mig mindre ensam.
Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0