2012-06-05, 01:01

Många gånger har jag saknat människor. En del har varit nära, men ändå långt borta. En del har jag haft en bestående, lång längtan efter, en sån där längtan som man vänjer sig vid. Några har jag paniksaknat, viljat slita av mig armen för att de ska vara nära.
Förra sommaren saknade jag allt och alla. Förra våren saknade jag min mamma. I vintras saknade jag min pappa.

Och just nu. Just nu saknar jag min Linda. Mer än någonsin. Jag saknar barnen och Micke också. Såklart. Men Linda. Oj vad jag hade velat att hon var nära. 2 minuter och jag står utanför dörren. 2 minuter och jag är på en av de bästa platser jag vet. Med de finaste människorna jag vet. 2 minuter.
Jag behöver inte förklara för Linda. Hon vet redan allt. Hon kan hela min historia. Vet hur jag är. Hon har sett mig när jag mår som bäst, och sämst.
Vi har skrattat. Hjälp-jag-får-ingen-luft-för-att-jag-skrattar-för-mycket-skratt. Vi har suttit i soffan, hinkat te och pratat. Pratat, pratat, pratat. Det är vi gode bra på. Ibland sitter vi tysta. Det kan också vara skönt. Men mest, mest pratar vi. Om allt. Om inget.
Just nu är det precis vad jag behöver. En helkväll med min favorit. Först nattning av barn och konstiga videoklipp med Micke. Sen när de somnat och Micke åkt på jobb. Då är det vi. Vi och tekopparna.
Hon är den finaste på hela jorden. Inifrån och ut. Utifrån och in.

Älskar dig ♥
Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0