När det gäller kärlek så är mormor och morfar mina idoler. Dem har varit tillsammans sen, i stort sett, tidernas begynnelse och ändå är dem alldeles söta och fina.

Senast igår tänkte jag på det när jag, som så många gånger förr, satt där i deras kök. Morfar skulle berätta något och mormor inflikade grejer hela tiden. "Är det du eller jag som berättar?"  undrade morfar, och vi skrattade. Så är det. De kompletterar varandras meningar, berättelser och anekdoter. De har sina olika egenskaper och sidor, som kompletteras av den andras. De kan varandra in och ut, vet allt om den andra.

Det dem har är det jag drömmer om. Deras kärlek är sådär vacker och underbar som bara "gammal" kärlek kan vara. Jag har haft mina tvivel på kärleken, men när jag tittar på dem så finns inte de allra minsta uns av tvivel kvar. För det jag ser framför mig, det är ju just det. Kärlek. När den är som allra finast.

Jag älskar de båda mer än allt annat och dem är två av de finaste människorna jag vet.