Just nu sitter jag i sängen. Jag har precis druckit te. Längtar efter att få slå igen ögonen. Musiken spelar, Bon Iver sjunger. Allt som så många gånger förr. Men ändå inte. För tidigare såg de flesta av mina kvällar ut såhär. Nu minns jag inte senast jag hade en kväll med mig själv. (Förövrigt så har inte denna kväll heller spenderats sällskapslös.) En riktig sån där hemmakväll. Jag, världens hemmamänniska, blir lite smått stressad om jag inte gör någonting varje dag. Men det känns bara bra. Den förändringen var bra. Och, för mig själv, väldigt nödvändig. Kanske inte just stressen, utan det faktum att jag mer än ofta rör mig utanför det här. Utanför min tekopp. För den finns ju kvar. Vad jag än gör, hur länge jag än är borta och hur mycket jag än upplever. Så finns den där. Tekoppen, tryggheten. Det känns skönt att veta att jag kan luta mig tillbaka på det. Att veta att jag har det trygga där bakom mig. Det ger mig mod att söka mig åt andra håll.