Jag har aldrig riktigt tänkt på mig själv som en hundägare. Jag har aldrig önskat mig en hund, eller klart jag har. Men jag har aldrig sett möjligheten och trott att det skulle hända, eftersom att både min mor och bror är allergiska.

När vi sen började prata om det kändes det till en början som en av mammas konstiga idéer (hon har fått för sig att ha köksklockan i taket så). Men sen satt jag där en dag och mös med några hundvalpar varav en av dem skulle följa oss hem. Denna hund var självklart finaste, sötaste Nella Bella Burken Eriksson.

Jag pratar, och skriver, sällan om henne. För det känns ändå inte som att jag är en hundägare, inte en riktig. Jag känner mig inte som en av någon konstig anledning. Kan ha att göra med att Nella aldrig riktigt har bettet sig som en riktig hund.

Hon är väldigt speciell Nella, vilket vi också är (;)) så hon passar perfekt här hos oss. Hon hatar att vara ute när det är kallt och regnar. Hon älskar att bara ligga och sova i solen. Hon älskar mamma och pappa mer än allt annat. Hon busar väldigt sällan med andra hundar. Hon tror hon är störst, bäst och vackrast.

När Nella lämnar oss, hemska hemska hemska tanke, tror jag inte jag kommer skaffa några mer djur. Inte förrens mina framtida barn tittar djupt i mina ögon och ber, snälla snälla mamma..

Igårkväll när jag låg och mös med vovvsan i sängen slog det mig. Hon är min, jag är hennes och vi är varandras. Hon näms kanske inte, men hon finns och känns.