Här har ni mig, och min tekopp. Den är nästan obligatorisk och det är nog den femte för idag.

Hur som haver. Dansföreställningen var bra, eller ibland i alla fall. Det var lite av en openstage, så det var fem olika uppträdanden. Den första förstod jag mig inte på alls. Fast jag är väl inte världens mest insatta i modern dans.. Eller ja, dans överhuvudtaget om jag ska vara ärlig. Han låg mest på golvet och drog sig. Utan musik dessutom. Sen mitt knä gick ur led har jag fått någon slags fobi vad gäller konstiga vinklar med benen. Tror alltid att knäna ska fara all världens väg.. Självklart var hans ben på de allra konstigaste sätten i stort sett hela tiden. Så jag fokuserade på musikern och taket. Kan sammanfatta det som så - musikern hade världigt långt mellan sina hårtstrån men envisades med att tro att han hade Penelope Cruz svall och taket, ja taket var svart.

Slutpratat om dansen. Hur är det med mig då? Med min hemlängtan och allt annat? Jo, tackar som frågar! Det är upp och ner, hit och dit.

Strax efter att jag skrev föregående inlägg så fick jag ett ryck. Slängde ett snabbt öga på klockan och konstaterade att på 20 min ska jag möta Christine. Då låg jag i sängen, med skitigt hår som var uppsatt i en ful knut, min stickade tröja och vanliga jeans. Samt de obligatoriska tjockisarna. De ultimata plagget! När Christine tidigare tittat in så var hon sminkad, fin och uppklädd. Shit pommes! Men snabb som jag är (Hehehehe, Blixten Mcqueen, right?) så lyckades jag duscha, sminka mig (läs slänga på lite mascara), dra på mig lite snyggare kläder och möta upp Christine i tid. Det ni, det kallar jag grymt bra!

När jag cyklade ner för backen (läs panikbromsade nerför berget) kände jag mig glad. Innerligt glad. Fråga mig inte varför, inget hade förändrats sen sist. Jag var bara glad. Sen berättade Elisabeth och Christine om en tjej. (Säger inte mer nu, man ska inte ropa hej förrän man är över bäcken, eller hur?) Så vi får hoppas på det bästa :) Annars vet jag inte vad jag gör..

Jag vet att ni kanske inte blir alltför exalterade när ni ser all min text, och när ni sen läst innehållet så suckar ni troligtvis högt. Innehållet är väl allt annat än underhållande. Men jag skriver ju för min skull, bara det att det är till er. Fattar ni skillnaden?

Aja, nu ska jag bara läsa lite. Sen ska jag sova. Sov så gott på er!