Jag vet inte vart jag ska börja. Vad jag ska skriva. Hur jag ska uttrycka mig.. Herre min, jag vet knappt vad jag känner och vad jag tycker..

Jag vet dock en grej, jag kommer inte åka som aupair senare. När jag kliver på det där planet som ska ta mig x antal mil närmre polcirkeln då är min aupairkarriär över. Det kan nog vara det bästa man gör, ett stort äventyr och helthelt underbart. Men inte att förglömma så är det ett jobb, man har måsten och uppgifter. Jag har nog egentligen ingen röst vad gäller detta, efter knappt en månad borta. Men jag vet vad jag tycker och känner. Så i mitt fall vet jag det nu, att det är inget jag vill göra ett helt år. Många älskar det, men kort och gott inte riktigt min grej.

Jag ska vara ärlig, ikväll saknar jag hemma mer än någonsin. Jag menar inget mot CD och Christine, de är härliga människor och lever ett väldigt fritt liv. Jag kommer dock inte vilja ha det såhär. Men det funkar för dem och det är ju huvudsaken. Jag har skrivit ganska mycket om min hemlängtan, men samtidigt ingenting. Jag har det självklart även bra här nere, väldigt bra egentligen. Så tro inget annat!

När vi åt middag idag satt jag och tänkte på att jag väldigtväldigt gärna hade velat klippa gräsmattan hemma. Både så Robin slapp, men främst kändes det som en rolig grej att göra. Och jag menar, hur kul är det? Gräsklippning!

Datorn och skype är ju himla bra, det gör att avståndet inte är lika långt borta.. Men nu då? Nu har jag inte ens det.. Nu kommer jag kanske prata i telefon med mina föräldrar varannan dag.. Varannan dag!!

Bara för att klaga lite extra så kan jag meddela att jag har förbannat jäkla ont i magen och mitt huvud håller på att gå i tusen bitar. Jag håller troligtvis på att bli sjuk, igen.. Mitt immunförsvar är verkligen oerhört värdelöst.

Nu, ni tappra som tagit er ända hit, ska min klagosång avslutas. För jag ska packa ihop mina grejer inför bergen och sen kolla om jag får mig nå skypesällskap eller inte..