Döden, ett så mörkt och stort ord. Någonting som ska hända alla, men som man kanske inte ödslar så många tankar på. Eller så tänker man på det mycket. Jag brukar inte tänka på det så värst mycket, kan inte förstå tanken på att mina nära och kära ska dö, förr eller senare. Förhoppningsvis mycket mycket senare.
Aldrig har jag tänkt på döden som någonting jag ska uppleva, inte på riktigt i alla fall. Men så såg jag en film i fredags, flickan från ovan. Hon var fjorton år och hade nyligen blivit mördad.. Så jag började tänka på att även jag ska uppleva detta. Ovissheten om vad som komma skall slog mig, det kändes som en otrolig tanke. Men egentligen så är den helt naturlig.
Jag har alltid tänkt på livet som en isbit i ett glas, den är olika stor för olika människor. Den smälter och vattnet stannar och blir kvar. Livet stannar och blir kvar i oss, när vi blir äldre. Isbiten där blir mindre och mindre, till slut finns bara vattnet kvar. Minnet av oss som dem vi lämnat kvar har. Dem har hand om glaset nu. Om man har en liten isbit, då är det så det ska vara. Jag tror att om man dör plötsligt och tidigt så är det för att man ska räddas från någonting hemskare som annars skulle hända. Om man blir överkörd så är det kanske bättre än vad som hänt om man inte blivit det. Då kanske man hade ramlat från ett tak och hamnat i koma, fått men för livet och inte kunna leva som man annars gjort. Att det var bättre för en att dö än att utsättas för det hemska som annars väntade. Hoppas ni förstår vad jag menar. Jag vill inte att någon ska dö ung, det är de sista jag vill.. Jag menar bara att om man tänker så, om man tror så, ja då blir det nog lättare att sörja.
Ibland kan isbiten plötsligt smälta, utsättas för rejäl hetta och man dör av något utomstående.. Det är nog bland det värsta, att man inte får leva hela sitt liv som den var tänkt från början.
Jag menar inte att allt är förutbestämt, bara att en del är planerat i förtid.
Den närmsta till mig som dött är farfar, känns länge sen nu. Kan fortfarande se honom framför mig, sitta i köket vid fönstret och röka, ligga i sängen när han var sjuk,.. Jag minns honom bra, det jag önskar att jag minns bättre var hans sätt att prata, hur han rörde sig, hans skratt, såna saker som gjorde honom till han. Mina tankar går inte så ofta till honom nu för tiden, någon gång ibland kan jag titta på bilden i köket och önska att han var här. Jag drömmer om honom ibland, mer än så är det inte. Och när jag tänker på att mina övriga mor- och farföräldrar ska dö.. Jag vet inte riktigt vart jag ska ta vägen, det svider i hjärtat och jag kan knappt klara av tanken. Jag älskar dem så otroligt så det finns inte.

Hoppas jag inte gjort er förvirrade.. Bara lite söndagsgrubblerier från min sida.